Ett lärorikt besök på M 20 med Motorbåtskommittén

Beställningar kommer

Krigshärjade Europa var inte den bästa platsen i världen att bo i. Som ett neutralt land var Sverige inte direkt hotade med något anfall eller bombningar. Samtidigt var minor som fanns på svenskt vatten ett riktigt problem. Under andra världskriget var det runt 1500 svenska sjöman som förlorade livet och 270 fartyg som sänktes. Redan 1940 hade Sverige en handfull minsvepare – mindre båtar M1 och M2 samt något större, byggda enligt samma ritning fast på olika varv – M3 - M14.

Marinen hade beslutat att beställa ytterligare 12 stycken fartygen M15 - M26 av något modifierat typ. De brukas benämnas idag ”40-båtarna” eftersom alla byggts på 1940-talet. Minsveparen M 20 ingick i denna leverans.

Minsvepning

Besöket började på Museipiren på Djurgården i Stockholm. Här ligger fartygets hemmahamn precis framför det kända Vasamuseet. Skeppet Vasa kantrade och sjönk på sin jungfruresa och därför hade hon inga insatser under sin tjänstgöring. Det kan man inte säga om HMS M 20. Under sin tjänstgöring under andra världskriget gjorde hon 107 skarpa svepningar och sprängde fyra bottenminor. För att ta bort minor från farleder eller vattnet används speciella verktyg. I marinspråk kallas de verktygen ”ett företag” och på M 20 var de ett röjsvep, stavsvep 41 och en bullerboj. Röjsvepet var ett svep som drogs av ett eller två fartyg och som var avsett för att kapa förtöjningen från bottensänket för flytande minor. Efter kapningen flöt minorna upp där de sedan kunde sprängas eller desarmeras. Det är värt att nämna att enligt internationella lagar råder det ett krav att om en ankarlina kapas måste minan desarmeras (säkras). Den andra metoden (stavsvep 41) fungerade på så sätt att en 12 m lång starkt magnetiserade järncylinder drogs bakom skeppet. Staven och magnetfältet imiterade ett större fartyg magnetiskt och gjorde att närliggande minor utlöses. Denna metod var mest lämplig för magnetiska minor och förutsättningen var att skeppet som bogserade magneten var avmagnetiserad så att det inte påverkade utlösningsmekanismen hos minorna. Det sista ”företaget” på M 20 var en bullerboj. Vissa minor, förutom utlösningsmekanismer som byggde på förändringar i trycket och magnetfältet, var utrustade med akustiska mekanismer för att detektera ljud från propeller eller maskiner. Akustiska svep funkade på ett sätt att en bullerboj (BB) imitterade ljud som efterliknade skeppsljud och på detta sätt detonerade akustiska minor.

Hytter för alla

Under vårt besök hade vi chans att titta på olika utrymmen av skeppet. Vi började med styrhytten. När vi gick in kunde vi omedelbart notera en tavla där det stod stolt att fartyget var kulturmärkt (K-märkt). Det fanns även en lapp från Transportstyrelsen som meddelade om säkerhetsbesättningen att det måste vara minst två personer ombord – en befälhavare och en jungman. Vanligtvis brukar det vara tre personer för säkerhets skull från besättningen vid arrangemang av olika turer (t.ex. kan man hyra fartyget för eget arrangemang). Styrhytten påminde lite om ett gammalt kontor. Det fanns en dator med skärm, väggar täckta med plywood, utrymmet var bra belyst med stora fönster och det fanns även två bordslampor om man ville läsa vid mörker. På ett stort skrivbord låg alla slags papper, broschyrer och diverse verktyg för anteckningar och navigeringen. Till höger om skrivbordet fanns det utrustning för att styra skeppet: styrhjul, plotter, kompass, deviationstabell, två gaspådrag för att styra motorerna, med mera. Det var även ett lite gammalmodigt kommunikationssystem med ett talrör för internkommunikation på skeppet. Den mest ovanliga utrustningen var dock en enhet för internkontroll av skeppets magnetfält. Själva avmagnetiseringen brukade utföras i svenska hamnar under andra världskriget i Lysekil, Karlshamn, Hårsfjärden, Stockholm/Fjäderholmarna och Göteborg/Nya Varvet. Den första avmagnetiseringen genomgick fartyget ganska sent – 1943. Efter kriget har en magnetslinga installerats för att motverka eget magnetfält, dvs. det var inget behov för ett besök i hamn.

Från styrhytten gick vi till gästhytten (främre förläggning SB). Detta krävde lite akrobatik eftersom man måste ta en stege ner till utrymmet från styrhytten. Här fanns det plats för sju personer. Man sover ganska trångt här. En av våra deltagare testade sängen, han var 190 cm lång och det visade sig att sängen var betydligt kortare. Tydligen var folk på 1940-talet kortare när skeppet byggdes. Nära kojerna fanns det ett kök och toalett. Utrymmet på skeppet är uppvärmt med varmvattenselement.

Mellan gästhytter och besättningshytter fanns det ett maskinrum. I mitten av rummet fanns det två Scania Dieslar med sex cylindrar vardera som generar 265 hästkrafter. Enligt vår guide brukade man starta motorerna ungefär två gånger i månaden för att kolla att allt fungerar som det ska. Det fanns en elgenerator vid varje Dieselmotor. Övrig utrustning som man lätt kunde identifiera var vattenkompressorer (bl.a. för att städa däcken), vattentank för värmesystemet och diverse elutrustning. Det var rent i maskinrummet och man kunde notera att det råder en bra ordning här.

Det sista utrymmet som är värt att nämna som vi besökte var besättningshytten (FC-hytt midskepps). Det var ganska trångt här. I kaptenens hytt fanns en liten säng, ett minibibliotek med böcker och pärmar och ett skrivbord där kunde man sitta och studera. Bredvid fanns det ett likadant rum. I samma utrymmen fanns det även en toalett.  Det finns inga dörrar mellan maskinrummet och besättningskojor av säkerhetsskäl. För att ta sig in och ut behövde man att gå genom öppningen i däcket. Det är ganska lätt att förstå resonemanget bakom att designa kaptenhytten i mitten av skeppet. Här är påverkan från vågor mindre. Å andra sida måste det bli svårt att sova nära maskinrummet med allt buller från Dieselmotorerna.

Utmaningar med veteranflottiljen

Besöket på den gamla minsveparen har belyst de utmaningar som veteranföreningar som bevarar gamla fartyg står för. M 20 förening har ca 300 deltagare som betalar en avgift mellan 100 och 500 kr per år beroende på typ av medlemskap och ålder. Behoven för att behålla minsveparen i gott skick är stora. Senaste renovering kostade en miljon kronor, skeppet förtöjs vid en dyr och populär adress på Djurgården i Stockholm, tidskrävande underhåll och ett fartyg som drar 40 liter Diesel per timme vilket idag är betydligt dyrare än för ett år sedan. Än så länge har man lyckats att bevara skeppet tack vare ideella krafter och minsveparen är redo för sin 100 årsdag.

Det var ett lyckat och mycket lärorik event. Det gav deltagare en inblick i förhållande och teknik som var aktuell för 80 år sedan och som lever vidare på det lilla skeppet även idag. Stor tack till Motorbåtskommittén från Svenska Kryssarklubben (SXK) och föreningen M 20 för att möjliggöra denna spännande tidsresa.

Båtfakta

Hamn: HMS M 20

Längd: 27,7 meter

Bredd: 5 meter

Djupgående: 1,6 meter

Deplacement: 67 ton

Tidigare bestyckning: 1 styck 20 millimeter kanon samt kulspruta och sjunkbomber

Motorer: två Scania dieslar på vardera 265 hästkrafter (12 knop)

Besättning: 8-20 personer

Läs mer om minsveparen på www.minsveparen.se