Hoppa till huvudinnehåll

Vem kan segla förutan vind...........

Vem kan segla förutan vind och köra förutan motor…?

I Karlstads segelbåtshamn ligger en väldigt speciell tant. Jag hittade henne när jag gick längs bryggorna och drömde om att få följa med ut och segla på någon av de många härliga båtarna. Ett anslag om att det bara var att höra av sig och hänga på blev uppstarten till att komma ut på Vänern. IF-båten Tant Trygg seglas i SXK Qvinna Ombords regi och det blev både båtvård och segling av tillsammans med andra glada tjejer under sommaren.

När säsongen närmade sig sitt slut så föreslog en i gänget att vi skulle kunna testa att delta i årets sista ”onsdagsregatta”. Sagt och gjort – i god tid var initiativtagaren Maria, hennes mor Kerstin och jag i hamnen för att ta reda på hur det funkade, vilken bana som gällde, kolla upp vad vi hade för lystal – nej visst ja, det skulle räknas om till SRS-tal. 1,02 blev till 0,814 och vi memorerade hur startsignalen skulle komma att ges.

Jag hade varit med ute två gånger med ”Tanten” och likaså hade Maria, men både hon och hennes mor hade tävlingsseglat en del vilket kändes betryggande, så laguppställningen var given; kapten Maria (i mitten) basade över gastarna Kerstin och Eva.

Sju båtar cirklade runt som hungriga hajar i den, enligt min uppfattning, väldigt trånga hamnbaljan vid Kanikenäset. Vi sneglade på våra konkurrenter och kom tidvis så nära att vi nästan kunde klappa på dem i ivern att komma ut i bästa position. När vi precis vänt och hade noll fart så ljöd sista signalen. Ut i farleden, skota in, passera startlinjen som sist av sju, men jisses så kul. En gul båt låg faktiskt inte alls särskilt långt före, den kanske vi skulle kunna matcha!?

Efter några stagvändor fick vi någorlunda ordning på samarbetet och än hade vi inte tappat kontakten med de andra så vi gnetade på, försökte slå så sent som möjligt och få fart igen så gott det gick i den allt mer mojnande vinden. I det lugna tempot hann vi med en hel del trevligt småprat och humöret var gott. Efter en halvtimme kom den första båten emot oss på väg tillbaks. – Jaha, då blir det dom som får första skålen i punsch till ärtsoppan, spara lite till oss!

När vi rundar den sista bojen har alla andra båtar redan kommit en bra bit på returen och det har börjat regna, himlen är ganska mörk och vi tänker att en liten stormby kunde sitta fint, en som bara ger oss lite vind i seglen – men icke! Här ska inte blåsas något i Tant Tryggs segel, nätt och jämnt styrfart får vi upp. När vi ser sista båten försvinna in mot hamnen, rör vi oss knappt längre och mörkret faller på. Vi inser att vi nog måste kasta in handduken – krypa till korset – bita i det sura äpplet, vilket för oss är likställt med att starta motorn.

Vi skjuter fart och känner redan vittringen av ärtsoppan – när motorn säger suck och stannar. Kolla soppan, fyll på lite i interntanken, dra, dra, dra, vänta, kolla bränslet en gång till, dra, dra, dra. Till slut får vi inse att motorh-vetet inte går att få igång! Ner i kajutan och leta fram paddeln (finns bara en, men bättre än ingen), på med lanternorna (för nu är dt rejält mörkt och vi är mitt i farleden på väg in mot Kanikenäshamnen) och så turas om att paddla. Det går faktiskt framåt – inte fort, och det är ganska långt kvar… men det går! Lite läskigt känns det när vi ser räkkryssaren Stella Polaris komma upp bakom oss, måtte de se oss! Men till slut, efter nästan en timmes paddlande, kunde vi lägga till. Och tänk – det fanns lite ärtsoppa kvar till oss när vi trötta och blöta travade in i klubbstugan!

Men skam den som ger sig – nästa år ska vi utmana igen, Tant Trygg (och vi) kan bättre än så här!

Text och foto: Eva Steinlechner

Dela i sociala medier