Hoppa till huvudinnehåll

Solenzara till Fiumicino

Publiceringsdatum: 2012-08-06

 

Från Porto Veccio, Korsika till Giglio, Italien

 

Efter att under nedstigningen med bil från Korsikas södra högland, noga beskådat och fotograferat den klassiska G20-dinosaurieryggen till bergskam, stannade vi till i det lilla kustsamhället Solenzara för att besöka hamnen. Vi fick ett infall att förhöra oss om priserna för uppläggning här. Solenzaras hamn, som ju ligger ett stycke från de största naturscenerierna på Korsika, föreföll oss inte lika underdimensionerad, och överhettad som andra hamnar vi besökt. Visserligen fullt, men lugnt och välordnat, och med lägre priser för övervintring. Det var frestande att ändra planen. Vi tvekade att lämna Korsika, tyckte inte att vi kände oss riktigt klara med ön. Det som till slut fick oss att trots allt fortsätta mot Fiumicino var det faktum att om vi valde Solenzara som uppläggningsplats skulle korta besök till NOVA under resten av året bli nästan omöjligt. Att ta sig hit från Västsverige är både krångligt och tidsödande. 

 

Tillbaks i Porto Veccio bunkrade vi och for fortast möjligt ut till en ankringsvik längre ut. Det var underbart. Den 37 gradiga svetslågan till landbris (V) inne i Porto Veccio, byttes efter att NOVA rundat kröken till en 32 gradig havsbris(SO), vilken var betydligt behagligare. Microklimatet längst in i Porto Veccio gör att jag inte rekommenderar någon att gå in dit under juli och augusti om man inte måste. Det verkar vara väldigt lokalt att värmen är så hög. Man kommer inte undan någonstans. I den nya viken hade vi lyckats ankra mitt i vattenskidåkarnas populäraste stråk. Det blev ett par guppiga timmar denna kväll, men å andra sidan några välbehövliga bad, och grillning när guppet upphört.

 

Under natten hade planerna klarnat. Vi skulle dela upp etappen till Fiumicino, och samtidigt bese en av öarna utanför Toscana, Giglio.  Men först skulle vi få besöka Solenzara en gång till! Nova stävade lydigt norrut. Idag låg vinden nästan helt stilla, så motorn fick jobba. Ett par badstopp i det stora blå blev nödvändigt pga värmen. När kroppen glider ner bakom båten i det oändligt djupa, av solstrålar genombrutna, riktigt, riktigt marinblå, 23 gradiga vattnet, erhålls en mycket vederkvickande svalka. Känslan i dessa djuphavsbad liknar i sin enkla storslagenhet inte andra bad. Man svävar, fast i vattnet. Att se någon sväva i vattnet uppifrån båten när solstrålarna bryter i vattnet förefaller naturlags-omöjligt.

 

Solenzara visade sig från sin bästa sida. Det var gatufest. Folk var ute och besökte restauranger och barer. Band spelade på den för biltrafik avstängda huvudgatan, och folk dansade. Det blev en härlig kväll, och det kändes som en värdig avslutning på Korsikabesöket för denna sommar. NOVAS kapten fick göra ett inhopp på congas i gatutvåmannaorkestern medan ordinarie musikant tog en salsavängom med en dam i publiken.

 

Mycket tidigt nästa morgon kom vi iväg i mycket svaga vindar mot dagens etappmål, Ön Giglio, söder om ön Elba i den Toscanska arkipelagen. Enligt rapporten skulle vi få NV vind B 4, dvs 5,5-7,8 m/s, men det blev ingen vind alls under hela dagen. 14 tim motorgång är lite i bullrigaste laget.  Under en så lång överfart händer mycket fast egentligen inget speciellt händer. Först fotograferar vi Korsikas vackra profil från havet i morgonljuset över dinosaurieryggarna. Sedan läser vi och turas om att sova en liten stund. Motorn får vila en kvart medan vi tar ett bad i det stora blå tillsammans med solens strålar, och sedan beundras åter Korsikas nu i fjärran blånande berg. Stora och små betraktelser över naturen och elementen rinner genom huvudet. En del skräp, petflaskor och annat upptäcks flyta omkring härute. En “räddningsaktion” av en helt användbar fender. En Ö siktas efter 5 timmar, Montechristo. En av de Toscanska öarna som är helt fridlyst. Sedan lunchas det, salladsnyttigt, det känns helt rätt i förhållande till elementen, och efteråt plockar vi fram de små franska efterrätterna. De efterlängtade Delfinerna har vi sett en gång på långt håll i Bonifaciosundet, men idag lyser de med sin frånvaro. Kommer att tänka på hur sinnena har skärpts för att verkligen registrera och vara med om överfarten utan land i sikte. Lägga märke till hur det är härute. Mot naturupplevelsen börjar nu tristessen få konturer. Läser lite till. Boken tar slut. Börjar på en ny. Somnar. När jag vaknar är det hett. Provisoriska solskydd med skynken och klädnypor får komplettera biminin, som är för liten. Vi bara “är”. Tar in horisontlinjen i 360 grader, vågrörelserna, dyningen. Att färdas mellan två punkter. Där vi kom ifrån, och dit vi ska. Det finns inget inom synhåll. Inga andra möjligheter än att fortsätta mot målet eller vända tillbaka. Båda är lika långt. Detta faktum utgör både en viss ro och en oro. Att vara i mellanrummet är fritt, men ödsligt.  Kanske kan man säga att vi har lämnat över oss till elementen. Naturligtvis inte helt okontrollerat. Vi har läst väderleksrapporten, ordnat med säkerheten. Vi vet var vi är i världen, har kartor och gps’er. Men ändå. Det lugna, vänliga vädret. Naturen. Idag, under dessa väderförhållandena kan man vila i den. 

Då somnar kapten, och jag är ensam vakt! Plötsligt hörs ljud. Det visslar i VHF-radion, avgasröret frustar. Ljuden lokaliseras. Konstaterat ingen fara. Det är konstigt hur perceptionen skärps när man blir ensam på vakt. Jag kisar mot horisonten och tycker att den italienska kusten syns lite grand i nordost. Nej, förresten, det är bara när jag tittar med höger öga. Ett brytningsfel? Tacksamt vilar jag blicken en stund på Montechristo. Den ön finns. Den förekommer på kartan. Det finns inget annat i synfältet än hav och horisont. Senare en svag kontur av Giglio i diset. All denna tid, alla timmar som vi färdas. Har vågorna förändrats? Syns inte kusten ändå? Nej. Tiden går. Havet fortsätter rulla sin svaga dyning. Solen steker. Inget händer. Igen. Hålla vakt och iaktta sina tankar, när man kunde spelat Yatzy, eller skrivit en bok........

 

I kvällningen står det klart att solen kommer att ha gått ner sedan länge när det blir dags för oss att ankra vid Giglio. Vi har gått långsammare än beräknat under dagen. Det kommer att vara ovant för oss att ankra i mörker. Inget annat att göra än att se ut en lämplig ankringsvik. Vi hoppas på den i pilotguiden rekommenderade Cala di Canella, strax söder om den lilla hamnen på ön. Strax efter att solen flutit ned bakom en obruten horisont i väster i en explosion av ljusspektrats alla färger, går fullmånen upp i öster. Det känns stort, och blir varmt i bröstet av att få vara med om naturens eget skådespel. Naturfilosofi är trivsamt. NOVAs motor tuggar på de sista tre sjömilen in till Cala di Canella i mörkret, under den lilla fyren på Giglios horn. Det är verkligen svårt att se var man kan ankra trots månljuset. Vi tvingas försiktigt köra riktigt långt in innanför de redan ankrade båtarna, längre in än på andra tilläggsplatser, för att det skall bli grunt nog att ankra. Det är trångt i den lilla viken. Botten syns lite grand när vi ankrar på 6 meter längst in mot berget. Lägger även ett akterankare för att inte komma mot den branta bergväggen ifall vinden skulle vända.

Vid tretiden kommer vindkantringen. Ett svall kommer in akterifrån och väcker oss. Akterankaret håller NOVA i position. Övervakning från sittbrunnen till kl sex, då vi trötta ger oss iväg. Ingen bra natt. Det har guppat och skvalpat i flera timmar. På väg ut från den lilla bukten ser vi förvånat en stor, malplacerad metallskapelse som inte liknar något annat. Det visar sig vara den grundstötta italienska färjan som likt en gigantisk val ligger med buken upp utanför Giglios hamn i nästa vik. Tunga, fuktiga moln vilar i ottan över den 500 m höga bergstoppen på ön och ger ett sagolikt intryck. I övrigt är det klart väder och lite mer vind än igår, fast stick i stäv för dagens navigationskurs. Det bästa av allt, i mitt tycke, kusten syns hela tiden.