Hoppa till huvudinnehåll

Segling längs Korsikas västkust juli 1012

Publiceringsdatum: 2012-07-17

Den 17 juli ligger vi för tredje dagen i Bonafacios hamn på Korsikas sydspets. Vi skall bege oss till Sankta Theresa på Sardiniens nordspets idag. En tvåtimmarsseglats i lugnt och fint väder. Hoppas att sjön efter de två senaste dagarnas starka vind har lagt sig. 

 

Bonafaciosundet är känt för att förstärka vind och sjö, och det har vi fått erfara. Till och med inne i den skyddade hamnen långt inne mellan kalkstensklippans höga kanter har vinden ställt till med märkbara bekymmer för båtar som stöter i bryggan, båtar som skall ge sig ut, blir vindfång, och driver emot andra båtar med stor kraft. Det är trevligt med båtfolk i sådana lägen. Alla är plötsligt på plats och hjälps åt att förhindra skador!

 

De gångna nio dagarna har vi seglat längs Korsikas västkust mellan några ankringsplatser/hamnar. Vi gick från Calvi i fint väder. Kusten reste sig inåt landet, och bergen reste sig allt högre. Berggrunden blev allt rödare. Vi beräknade kunna ligga för natten i naturreservatet Scandola i naturhamnen Marine d,Elbo. Vi blev upplysta av några andra seglare om att detta var förbjudet och att alla fritidsbåtar hänvisades runt Punta Rossa till Girolata före solnedgången. Den senare visade sig vara ett lyckokast. Ett oerhört idylliskt och vackert ställe med de röda bergen och den lilla lagunen i mitten, med ett par restauranger, och naturstigar som utgår härifrån. Det verkade för oss som att Girolata bara kan nås med båt och att närmaste bilväg går 9 km bort. Vi njöt och badade, gick en liten tur upp på ett berg, och insöp den vackra utsikten. Tilläggningen var på både för och akterboj, och servicen i den lilla hamnen var mycket god. 

 

I Cargese som var nästa natthamn, fick vi vänta till 18.30 för att få plats att ligga vid bensinpumpen tillsammans med några andra segelbåtar. Det var ordnat med bojar utanför hamnen där man kunde vänta under tiden, och det var tur för oss som ankom redan kl halv fyra. Staden Cargese tronar högst upp på ett berg, dit vi vandrade i mörkret på kvällen. 

 

Från Cargese till Porto Pollo, en lite längre segling nästa dag. Här skulle enligt guideboken finnas gott om bojar att ankra vid, men det visade sig inte stämma riktigt. Vi fick ankra i en vik, det blåste en del och guppade rejält. Det blev långt till restaurangerna som vi hade planerat att besöka, så vi fick gnaga på lite rester den kvällen. Det var en fantastisk stjärnhimmel som tålde att betraktas länge från sittbrunnen som kompensation för den torftiga middagen. Flera av oss sov inte helt hundra den natten. Nästa morgon bunkrade vi   rejält i en ordentlig butik på stranden.

 

Färden gick vidare till ett nytt naturreservat Reserve Naturelle des bouches de Bonifacio. Färden var rejält gungig, dyningarna höll nog ett par meter. Vi ankrade i den mest underbara vik, Roccapina cove, och fick där gå iland en stund för att nollställa balanssinnet. Bergen var lägre och inte längre röda, utan ljusockrafärgade. Bakom kustens berg reste sig bergen i inlandet i tre rader allt högre toppar. Perspektivet tycktes väldigt långt. 

 

Till historien går soppromenaden den kvällen. Tre personer gick flera kilometer med fyra stora lite trasiga soppåsar utan att finna en enda soptunna runt alla parkeringsplatser, husbilsparkering som låg invid denna populära strand. Vi kom tillbaks med våra gamla soppåsar till båten efter en timmas promenad. Vi kunde inte med att bara lägga dem ifrån oss i naturreservatet. Medvetenheten om hur mycket sopor vi producerat, blev speciellt märkbar när det inte finns någonstans att göra av dem!!!!

 

Nästa dag var det lugnt och vattnet var kristallklart, turkost. Mot den vita sandbotten 6 m under oss syntes varje veck i sanden. Ankaret med kedjan var helt synligt för inspektion. Allt såg fint ut. En typ av blågrå fiskar med en svart prick på stjärten simmade nära båten i stora stim och tog varje brödsmula de kunde få. Det var verkligen idylliskt och vi ville inte åka därifrån. 

 

Den dagen tog vi oss trots morgonens ovilja att lämna stället, ändå därifrån för att segla den sista biten till Bonifacio. På så sätt skulle våra vänner med all säkerhet kunna passa sitt flyg från Alghero till Sverige. Med tanke på den kuling som kom nästa dag så var det  bra att vi inte stannade kvar i Roccapina Cove, utan låg tryggt vid bryggan i Bonifacio. 

 

Vid inseglingen till Bonifacio hade vi hakorna nere vid knäna. Den vita klippan, synlig på långt håll var smäktande vacker, men var fanns inseglingen till hamnen? Först när vi kom närmare syntes den vita fyren mot den vita klippan. Det var så vackert att det var svårt att veta vad man skulle kunna göra för att uppleva det. Nypa sig i armen? Fotografera, för att inte gå miste om någon detalj. Prata om det? Orden räckte inte heller riktigt till. Senare när vi promenerade längs kanten av staden och även promenaden bort till fyren kunde vi också konstatera hur märkligt och till synes frikopplat från sitt geologiska sammanhang denna klippa förefaller ligga mitt i ett bergigt landskap. 

 

Nästa etapp kommer att cirkulera runt den enligt hörsägen mycket vackra Maddalenaskärgården som tillhör Sardinien, och öarna i Bonifaciosundet. Först skall NOVA till Sankta Theresa, som sagt, för att hämta nästa besättning.