Hoppa till huvudinnehåll

Framme på Shetland och vidare mot Orkney och Skottland (27 juni - 24 juli)

Publiceringsdatum: 2014-06-29

Stormfågel.

Nu fortsätter vi vårt bloggande efter att äntligen ha kommit över till Shetlandsöarna.

Fred 27 - Sönd 29 juni:

I fredags blev det äntligen dags för ett nytt försök att segla över till Shetlandsöarna. Vi lämnade Fedje i Norge i vackert väder och svag vind kl 08 på fredagsmorgonen. Prognosen sa att det efter ett tag skulle blåsa en stadig nordostlig vind, dvs från styrbords låring (snett akterifrån), på 15 knop (c:a 7-8 m/s) under mer än ett dygn.

Efter några timmar fick vi seglingsvind enligt prognosen och innan vi kom för nära de första oljeborrplattformarna blev vi uppropade på kanal 16 på VHF-en och vänligt informerade om att närmaste tillåtna avstånd till de "installationer" vi skulle möta på vår resa är 0,5 sjömil.

Det var första gången av tre under överseglingen som vi blev uppropade på kanal 16. Nästa gång gällde det en konvoj på fyra fem båtar som bogserade något (troligen en plattform) och bad oss hålla undan ("give a wide birth") och tredje gången var vid passage av Viking-fältet, då vi blev ombedda att identifiera oss, eftersom man övervakar all trafik som kommer inom fem sjömils avstånd från plattformarna. Slutsats: Man behöver inte vara särskilt orolig för att göra fel när man seglar genom oljeborrfälten på Nordsjön. För om man gör det så blir man vänligt, men bestämt, tillrättavisad.

Havssulor och stormfåglar ser vi i massor. Särskilt stormfåglarna glider pilsnabbt och elegant över vågtopparna runt oss. De är oerhört svåra att fånga med kameralinsen i den tilltagande sjön, men vid ett par tillfällen lyckas det (se vinjettbilden och här):

 

Under kvällen och natten ökar vinden. Det märks att vi inte är vana vid sjögången och tyvärr även att man inte blir yngre med åren. Vinden är iskall och vi har tagit på oss allt varmt vi har. Att gå på toaletten blir ett  mycket besvärligt företag.

Natten blir aldrig riktigt mörk, men den isande kylan och sjögången som gör att man hela  tiden måste vara noga med att hålla i sig tar på krafterna. Vi seglar hårt nedrevade hela natten och efter 26 timmars resa (utan sömn) kommer vi och Fragancia fram till Out Skerries på lördag förmiddag. Fresia går vidare till Lerwick för att träffa sin väntande besättning.

Efter en del besvär med förtöjningslinor och fendrar vid den tidvatten- och vindutsatta piren, blir vi till slut nöjda och kan äntligen gå till kojs och få litet välbehövlig sömn.

Hur mycket blåste det då?

Vi har ju inte en fungerande vindmätare för närvarande, men gissade på 11-12 m/s. Men de vindar som Fresia hade på sin vindmätare låg snarare på c:a 10 m/s.

Slutsats 2: Vi har definitivt inte blivit yngre med åren (och det finns skäl att förhålla sig skeptisk till den som hävdar att han seglat på havet i "storm").

På piren på Out Skerries möts vi av "Al". Han har bott här i 20 år och erbjuder sig att köra oss till "the Hall" när vi frågar om det finns någon pub på ön. Någon pub finns inte, men "the Hall" är någon slags samlingslokal för öborna, där man kan få en öl och eventuellt något enkelt att äta. Först visar han oss också runt på ön - vilket går snabbt eftersom den är så liten. Vi får veta att det bor kanske c:a 50 personer på Out Skerries och man undrar hur tillvaron ter sig på en sådan här plats.

Framme vid "the Hall" blir vi ledsagade genom ett stort rum och därefter in i ett mindre rum med ett stort biljardbord med skiva och duk över och ett antal pinnstolar runt omkring. Längs ena kortväggen har man ett hål i väggen med kök och serveringsdisk och längs andra kortsidan en storbilds-tv, där matchen mellan Brasilien och Chile pågår.

Vi slår oss ner på varsin pinnstol med varsin öl. Efter en stund börjar det komma lite folk och det tas in lite pizza-bitar på en tevagn i rummet.

Jag samtalar med en kvinna från ön som gillar Stockholm där hon varit flera gånger. Efter en stund berättar hon att konstnären Roland Svensson besökt Out Skerries vid flera tillfällen. Roland Svensson har skänkt några tavlor till öborna och de hänger nu i den synnerligen anspråkslösa entre´n till "the Hall". Vi får en trevlig afton och när det blir dags att åka hem tittar vi på de fem tavlorna av Roland Svensson. Vi undrar om de är försäkrade och får svaret att det är de nu. De hade förut ingen aning om att de skulle kunna vara värda en hel del pengar (5 - 6 tusen pund per styck enligt uppgift).

Idag (söndag) har vi tagit oss vidare ner till Lerwick genom det vackra havslandskapet. Ganska låga, böljande, gröna öar med grå klippväggar ner till det grå havet. Det vilar någon slags lugn och frid över vyerna som glider förbi oss när vi passerar Whalsay och andra öar. Massor med sjöfågel: Havssulor som störtdyker ner mot ytan, mängder av lunnefåglar, tordmular, tobisgrisslor och stormfåglar.

Det känns härligt att ha kommit tillbaks till Shetland efter tre år!

Nu ligger vi tillsammans med våra kompisbåtar Fresia och Fragancia i Lerwick och ska snart gå och besöka Yacht-klubben för att äta middag tillsammans.

Månd 30 juni - Onsd 2 juli:

Vi lämnade Lerwick på måndagen och satte kurs mot Fair Isle, denna fantastiska ö mitt emellan Shetlands- och Orkneyöarna.

På väg dit passerar man Shetlands sydudde, Sumburgh Head, och där får man se upp för det stora området med overfalls - ungefär 3*6 sjömil - som kallas för "the rost". Vi passerar i måttliga vindar, men det märks mycket väl på sjön att den blir toppigare, fräsigare och mer oregelbunden. Havsgapet mellan Sumburgh Head och Fair Isle har för övrigt det respektingivande namnet "the Hole".

Vi har vackert väder och ser det höga Fair Isle innan vi passerar Sumburgh Head. För tre år sedan kom vi dit i lättande dimmoln. Det var magiskt vackert. Nu är det "bara" vackert.

Vi förtöjer långsides vid kajen med alla våra tre båtar i bredd utanpå varandra. I hamnen ligger också tre andra segelbåtar (två norska och en irländsk), samt passbåten till Lerwick; "The Good Shepherd".

Det hajar ganska krafigt för vinden ligger på nord, men efter ett tag får vi hyfsad ordning på paketet, även om vi vet att det inte blir en helt stilla och ljudlös natt i kojen. I hamnbeskrivningen står det att hamnen duger i alla vindar, men att den kan bli "uncfomfortable" i nordostlig vind. Jag tänker att det måste vara ganska ordentligt "uncomfortable" här vid hård vind när masterna krockar med varandra på gund av rullningen. Men en båt utan mast är ju också en båt.

 

På kvällen går vi upp på kullarna för skepparmöte och sedan går vi och tittar på Lunnefågelkolonin alldeles intill. Fåglarna är nästan helt orädda för oss och man kommer så nära som två meter från dem. Helt bedårande små fåglar i en helt fantastisk miljö!  De står tysta och tittar på oss med sina färggranna näbbar och sina platta fötter.  Vi blir alla lite euforiska. Man undrar vad euforin egentligen beror på. Kanske är det som Janne säger: "Det är ju inte labbar vi tittar på". Labbarna som biter tag i vingspetsarna på havssulorna tills de antingen släpper ifrån sig fisken de har fångat eller störtar ända ner i havet. Och det är nog en bra förklaring han har. Lunnefåglarna ser så snälla och oskyldiga ut. Kvällen här på Fair Isle känns som norra halvklotets bästa svar på Galapagosöarna.

Fair Isle är något alldeles extra.

Bilderna får tala:

 

 

 

Vi lämnade Fair Isle redan på tisdagen (igår) eftersom en väderförsämring är på väg.

Det ska bli lite för hårda sydliga vindar under några dagar och Fresias besättning, Janne och Elisabeth, behöver komma till en plats med bättre kommunikationer för sin resa hem till Sverige och det är skönt att ha gjort sträckan till Kirkwall innan de sydliga vindarna kommer.

I mycket lätta vindar tar vi oss först in i de nordostliga delarna av Orkneyöarna och sedan fortsätter vi mellan öarna ner till Kirkwall.

Vi förtöjer vid flytbrygga och pluggar in el från bryggan. Känns skönt det också och nu får vi se vad vi kan sysselsätta oss med här i Kirkwall tills sydvindarna har avtagit.

Idag, onsdag, har vi sysslat med båtjobb (navigatorn krånglar), samt varit på stan för bland annat "a nice pot of tea and scones":

Torsd 3 - Fred 4 juli:

Vi ligger kvar i Kirkwall.

Båtvård, besök i stan, problem med att få internet att fungera (känns det igen?). Men man kan alltid gå till biblioteket. Och det är - trots det gråtrista vädret - ganska mysigt här i Kirkwall.

Igår kväll var vi på restaurang och åt middag alla åtta tillsammans och efter det gick vi till en bar där man spelade folkmusik från Orkney. Mysigt med de glada skotska tonerna som strömmar ut genom dörrarna till de närliggande grå gatorna och gränderna. Så gott som alla hus här på Orkney är grå stenhus med två skorstenar - en på vardera gaveln.

Imorgon hoppas vi komma vidare en bit på vår resa.

Lörd 5 - Månd 7 juni:

På lördagen hade den hårda sydvinden avtagit och ersatts av vackert väder och så gott som stiltje. Dags att fortsätta till staden Wick på nordostsidan av Skottland.

Noggranna tidvattenberäkningar för att optimera passagen av Pentland Firth, det beryktade sundet mellan Orkney och Skottland där tidvattenströmmen enligt tabellverken vid vissa tidpunkter kommer upp i 12 knop och där vissa platser (som tex "the Merry Men of May") är farliga för små båtar nästan oavsett vädret.

På ett oljeblankt hav passerade vi strax öster Pentland Skerries helt odramatiskt trots att vi gick närmare skären än rekommenderat av Clyde Cruising Clubs utmärkta färdbeskrivning ("pilot").

Vi övernattade i Wick och fortsatte i söndags ner till Lossiemouth, som ligger på sydsidan av Moray Firth. Prognosen hade talat om "thundery showers" och vi fick några regnskurar och även litet åska på vägen dit.

Två ganska långa dagsetapper (45 och 47 sjömil) och vi börjar nu verkligen längta efter att stilla och lugnt puttra fram i Caledonian Canal.

Innan vi lämnade Lossiemouth köpte vi krabbor av en fiskare på kajen. 4£ för två jättekrabbor som han tagit upp samma morgon gör att man funderar på om det är någon större ide´ att fånga själv.

Krabborna fick åka med oss till Inverness i varsin hink och vi bytte vatten en gång i timmen, men när vi närmade oss Inverness åkte de ner i varsin gryta på spisen istället.

Framme i Inverness hade vi hoppats på att komma in i slussarna direkt, men vi blev aningen försenade på grund av den kraftiga motvinden vi fick under eftermiddagen. Skönt ändå att komma in i den intilliggande Inverness Marina. På sjökortet varnas det för "tide rips" i de smala sunden. De ser ut så här:

 

Väl framme i Inverness blev det fest på de bästa krabbor vi någonsin smakat.

 

Nu ska vi "slappa" här en dag innan vi slussar in i kanalen.

Tisd 8 - Fredag 11 juni:

Tisdagen ägnades åt båtvård och avkoppling innan vi slussade in i kanalen sent på eftermiddagen.

På onsdagen gick färden vidare i Caledonian Canal och vi klarade av den första slusstrappan för att komma ut i Loch Ness.

 

När vi passerar Urquart Castle står det en person och spelar säckpipa i den gamla borgruinen.

Vi fortsätter ungefär genom halva Loch Ness innan vi tar natthamn i Foyers. Det är bara en gammal stenkaj med skogen och berget som reser sig ovanför

Enligt kanalguiden vi har försetts med så finns det ett "Country House" här, men det står också att "reservation is essential", så jag ringer till "Foyers Bay Country House" och får genast svar av en kvinna som låter som direkt tagen ur teve-serien "Hem till Gården":

- Oh, My Goodness! Are you six swedish persons on sailing boats who wants to have dinner!?

Efter en stunds samtal har vi fått både en vägbeskrivning för hur vi ska hitta dit genom skogen, ett löfte om att få mat om vi bara kan vänta lite medan köket jobbar, samt löfte om att kunna titta på VM-matchen mellan Holland och Argentina efter maten.

Vid sjutiden gav vi oss iväg från båtarna och efter en kvarts promenad på småvägar uppåt berget hittade vi dit.

Vi blev välkomnade och fick slå oss ner i läderfåtöljer med en öl/drink före maten. Och vi hade sedan en härlig kväll i en riktigt, riktigt skotsk/engelsk miljö. Vällagad mat i en matsal med utsikt över den gröna gräsmattan och Loch Ness synlig där nere mellan trädkronorna.

 

Så trots den dåliga fotbollsmatchen fick vi en  minnesvärd kväll.

För den som har vägarna förbi vill jag verkligen rekommendera "Foyers Bay Country House". Det är en upplevelse med hög mysfaktor.

På torsdagen fortsatte vi till Fort Augustus i andra änden på Loch Ness. Där klarade vi av slusstrappan (fem slussar) innan vi tog natthamn igen. Det är skönt att kunna ta korta etapper nu och att njuta av högsommarvärme för första gången i sommar. Äntligen behöver man inte längre fundera på om man ska ta på sig långkalsingar när man klär på sig på morgonen!

Fort Augustus kan nog bäst liknas vid sin motsvarighet i Göta Kanal: Mem. En trevlig plats med affärer, souvenirbutiker och (vilket inte finns i Mem) några trevliga pubar. Så vi provade två av dem igår kväll.

Idag, fredag, har vi färdats över "krönet" i kanalen; Loch Oich och Loch Lochy. Vädret var högsommarartat under större delen av färden, med klarblå himmel, vackra gröna kullar med typisk "Highlands-karaktär" och till och med några berg med lite snö på topparna. Kanske är det fråga om Ben Nevis, Skottlands högsta berg, men riktigt säkra är vi inte.

 

Mot eftermiddagen börjar det mulna på och vinden ökar. Vi tar natthamn några sjömil före Caledonian Canals västra ände i Fort Williams.

Lörd 12 - Onsd 16 juli:

Vårt bloggande har gjort uppehåll i några dagar beroende på svårigheten att komma åt internet. Både Fragancia och Fresia köpte redan på Orkney och Shetland abonnemang hos Vodaphone respektive Orange, men inget av dem fungerar tillfredsställande. Vi har avvaktat till idag (onsdag) av den anledningen och nu provar vi en annan lösning. Vi får se om den fungerar bättre och om vi kan blogga litet oftare framöver igen.

I lördags gjorde vi sista etappen i Caledonian Canal. Det blev en kort dagsetapp, men de 8 slussarna i slusstrappan "Neptunes Staircase" tar tid, även om det är väldigt bekvämt att slussa nerför jämfört med slussning uppåt. Vi blev avrådda från att slussa ut genom den sista slussporten före kvällen eftersom man har mycket bättre natthamn innanför porten.

På kvällen traskade vi iväg till närmsta pub för att se på semifinalmatchen mellan Holland och Argentina. Det blev en blöt promenad hem till båten i hällregn.

Så sista slussporten i Caledonian Canal blev istället kl 08 på söndagen. Vi har ostadigt väder och det blir lagom att komma fram till Oban nu.

Oban är en fin liten stad och vi ligger bra i marinan på ön Kerrera mitt emot Oban.

En liten passbåt kör en gång i timmen när man vill komma in till staden.

 

Det ligger många andra svenska segelbåter här i marinan och det är kul att "bryggsnacka" med dem.

De flesta ska snart segla hem till Sverige igen genom Caledonian Canal, men någon är på väg till Västindien.

Själva tänker vi, liksom Carl-Henrik och Ulla (Fragancia), lämna våra båtar här i Oban över vintern. Bengt och Marianne (Fresia) tänker dock segla hemåt igen, så våra vägar skiljs snart. Det känns litet tråkigt efter allt roligt vi har upplevt tillsammans under två somrar i Norge och nu i Skottland.

Igår kväll (tisdag) festade vi till lite med stor avslutning av vår plump-turnering (min kära hustru vann) och sedan utsökta musslor i vitvins- och gräddsås på den lilla restaurangen här på ön.

Det har varit ruskväder ett tag så vi har legat kvar här i marinan några dagar. Just nu (onsdag eftermiddag) öser regnet ner och vinden viner i riggarna. Men vi mår bra, läser, bloggar, dricker kaffe, bryggsnackar, skruvar på båten, mm.

Hoppas dock att govädret kommer tillbaks snart, för då lättar vi norrut för ytterligare en månads segling i Inre och Yttre Hebriderna.

På återhörande!

Torsd 17 juli:

Efter att ha sagt adjö till vännerna på Fresia lämnade vi Oban i stiltje fram på förmiddagen.

Skönt att vara på väg igen. Vi tuffar upp genom Mull Sound till Tobermory.

Snart hoppas vi runda Ardnamurchan. Enligt gammal seglartradition får den som varit norr om Ardnamurchan pryda sin pulpit med en ljungkvist. Det är nog inte så ofta som den traditionen följs längre, men i Oban låg det faktiskt en segelbåt med en ljungkvist på pulpiten (även om den såg lite gammal ut).

 

 

 

Fred 18 - Sönd 20 juli:

I fredags rundade vi Ardnamurchan i lugnt väder. Nu är vi "north of Ardnamurchan" och här finns det mycket att se och uppleva. Om man fortsätter österut norr om halvön Ardnamurchan så kommer man in mot ett par fina djupa ankarvikar ("lochs") som ligger lite vid sidan av allfarvägen. En av dem heter Loch Moidart och den valde vi. En vacker "loch" omgiven av skogklädda berg och en bit in ligger "Castle Tioram" och förhöjer helhetsintrycket. Så mycket mer Skottland än så här kan man nog knappast få.

Clyde Cruising Clubs Pilot anvisar flera möjliga ankarplatser. Vi väljer att stanna väster om ön Riska istället för att lägga oss öster om den. Visserligen blir tidvattenströmmen lite kraftigare här (vilket är en liten risk beträffande ankarfästet, eftersom ankaret kan släppa när draget ändrar riktning), men vi slipper gå över den grunda sandbanken intill Riska och det kommer lite väl kraftiga vindstötar från öster ibland. Väster om Riska får vi bättre skydd mot dem. Jag lägger i alla fall ut en tripline till ankaret för säkerhets skull.

Det blir en fin kväll och vi tar jollen och besöker Castle Tioram. Det byggdes på trettonhundratalet, men brändes av ägarklanen MacDonald på 1700-talet för att inte falla i händerna på klanen Campbell.

 

Igår (lördag) hade vi ätit frukost innan vi märkte att båten hade flyttat sig något hundratal meter uppåt floden under natten. Enligt Fragancias vindmätare hade det varit vindstötar på 14 meter/sek under natten och troligen blev det - i samband med att tidvattenströmmen vände - mer än vad vårt ankarfäste tålde.

Men som tur var så hade vi fortfarande vatten under kölen och dessutom gick det att få upp ankaret efter en stunds bökande.

Nästa hamn blev Ornsay Island som ligger på sydöstsidan av Skye.

Där förtöjer man vid boj och längst in i viken ligger en restaurang med gott rykte. Så vi bokade bord där och väl förtöjda fick jollen göra tjänst igen. Regnigt väder och sjöstället på, men trevligt ändå att gå på restaurang på det viset.

 

Idag har vi fortsatt norrut till Portree (huvudorten på Skye). Vägen hit gick genom det smala sund (Kyle Rhea) som skiljer ön Skye från fastlandet. I Kyle Rhea kan strömmen vara mycket kraftig och man får se till att passera där under rätt förhållanden. Vind från söder och ström från norr kan bli väldigt besvärligt där. Så vi hade försäkrat oss om att passera med nordgående ström i den sydliga vinden.

Efter Kyle Rhea kommer man ut i "the Inner Sound" på ostsidan om Skye. Vackra gröna berg och ganska skyddat vatten.

Nu ligger vi på boj i Portree. Dimmigt och regnigt, så hoppas det blir bättre snart.  Vi ligger hur som helst kvar här imorgon också.

 

Månd 21 - Onsd 23 juli:

I måndags låg vi kvar i Portree och ägnade oss proviantering och avkoppling från båtflyttning. När man är ute så här länge så behöver man stanna upp ibland och tänka på annat än att ta sig till nästa plats. Enligt Stornoway Coast Guards utomordentliga väderprognoser är ett högtryck på väg upp över Brittiska öarna. Det längtar vi verkligen efter. För den som seglar i de här vattnen är Stornoway Coast Guard en verklig tillgång. Var tredje timme sänder de ut väderprognoser. Alltid med samma ordningsföljd och med mycket tydlig metodik, vilket gör det enkelt att uppfatta innehållet även vid lite sämre mottagningsförhållanden.

Först kommer anropet "Stornoway Coast Guard" tre gånger  och därefter information om det finns någon "Gale Warning in Force". Efter detta en kort paus och därefter anropet "Stornoway Coast Guard" igen. Sedan följer väderprognosen för tre olika havsområden efter varandra. Det tredje området heter "Ardnamurchan to Cape Wrath" och där befinner vi oss nu. Sedan tar man vindarna, följt av vädret och sist sikten för den 24-timmarsperiod som just har börjat och därefter gör man om samma sak för den följande 24-timmarsperioden. Allt avslutas med: "Stornoway Coast Guard - Out".

Ibland är det också en härlig accent på skotska av den som läser upp prognosen, vilket naturligtvis förhöjer det positiva värdet.

Och nu ska det dessutom som grädde på moset bli högtryck!

 

Igår (tisdag) gick vi i högsommarvärme och stiltje den korta sträckan från Portree till den vackra och skyddade viken Acarseid Mhor på Rona. En mycket vacker och rofylld plats. På väg in fiskar vi ett tag. Vi får inte upp mer än en liten ynklig torsk som bara duger till agn i krabburarna, men Fragancia har bättre fiskelycka denna gång, så Ulla bjuder på en härlig fiskmiddag (ugnsbakad långa och sej med pepparotsås) på kvällen. Carl-Henrik och jag sätter ut krabburarna med jollen och njuter av att känna oss unga på nytt. Tyvärr blir det bara småkrabbor i burarna, så vi får nog prova med djupare vatten nästa gång.

Vi sitter uppe länge i den ljumma och stilla högsommarkvällen. Härligt!

Det här är vi naturligtvis inte bortskämda med.

Idag har vi kört vidare över vindstilla vatten. Vi har kommit till Loch Garlaich och vi har för första gången sedan Tobermory förtöjt vid en brygga. Skönt att kunna fylla på färskvatten i de nästan tomma tankarna och att kunna ta en dusch.

På väg hit ser vi massor av säl och tumlare i vattnet. Det blir mycket lättare att upptäcka dem när vattnet är spegelblankt, men framför allt talar förekomsten av dem för mycket fisk, så det kan nog bli fler fiskafängen.

 

Imorgon siktar vi nog på Yttre Hebriderna.

 

Torsdag 24 juli:

Idag har vi färdats på en oljeblank havsyta över "the Minch", dvs vattnet mellan Inre och Yttre Hebriderna. Under den första hälften av resan fram tills vi har norra udden av Skye tvärs om babord bjuder havet på ett fyrverkeri av djurliv. Vi ser massor av tumlare, säl och olika sorters sjöfågel, bland annat sillgrisslor, lunnefåglar och labb. Synd att det är så svårt att hinna med att fotografera bara. Höjdpunkten blir val vid två tillfällen. Den första på ganska nära avstånd (knappt hundra meter framför stäven) och även om allt går fort så hinner vi uppfatta en förhållandevis liten ryggfena på en lång, svart rygg när den är uppe och hämtar luft och sedan försvinner under ytan igen. Vi stannar och spanar ett tag och när den kommer upp nästa gång hör vi hur den blåser luft men nu är den längre bort. Vi är ganska säkra på att det är en minke whale vid bägge tillfällena (men vad heter den på svenska?).

När vi kommer fram till Scalpay ankrar vi ensamma i en skyddad vik på dess sydsida ("South Harbour") och det är bara att njuta av stillheten och det fantastiska väder som vi välkomnas med. Här ute behöver man inte trängas ens när det är ett massivt högtryck! Inga fler båtar så långt ögat når och ändå högsommarväder.

 

Ett par glas vin tillsammans med Carl-Henrik och Ulla ombord på Fragancia medan skymningen faller i den totala stillheten.

Sedan ror vi hem till Doublefun och medan mörkret tilltar kan man fortsätta att njuta med en god bok i sittbrunn till sent in på natten.

När jag bestämmer mig för att lämna sittbrunnen för att krypa till kojs är det mörkt. Då bryts tystnaden av vad jag upplever som ett nästan öronbedövande dån från kobben intill oss. En säl har vältrat sig ner i vattnet. Sen blir allt lika tyst igen. Godnatt!

Nu har vi kommit till det egentliga målet för vår resa och vårt bloggande fortsätter med ett nytt blogginlägg; "Ankarplatser i Yttre Hebriderna", så fort vi får tillgång till internet.

På återhörande!