Rapport om ankarprov

Läs artikeln som PDF.

Rapport om ankarprov

1. Inledning

När denna rapport införes på Internet 15 år efter dess utskrift kanske man tror att den är föråldrad. Det kan stämma så till vida att några av de testade ankarna har försvunnit från marknaden. Men för de många av ankartyperna som finns kvar är giltigheten oförändrad.

Insatsen från Västkustkretsen med mer än 1000 mantimmars arbete kan fortfarande vara till hjälp vid val av ankartyp och storlek. Ytterligare hjälp vid valet är rapporten "Behövlig ankringskraft" som också finns på sidan "Ankring, förtöjning".

2. Sammanfattning

Svenska Kryssarklubben Västkustkretsen, Tekniska Kornmitten har provat ankares hållkraft. Resultaten från proven visar att

• det inte finns något ankare, som ar bäst på alla bottnar. Varje ankare har sin specialitet. Vassa flyn är bra på bevuxna och hårda bottnar. Stor flyyta krävs på lösa bottnar.
• man bör ha med ombord ankaren av olika typ för att möta kraven vid olika bottnar.
• det aldrig finns någon garanti för att nästa ankring blir lyckad. Var därför beredd på att behöva ankra om.
• för att få bästa hållkraft skall man alltid dra fast ankaret ordentligt, helst med motorn.
• man skall välja ankare efter behovet av hållkraft. Tänk på storlekseffekten. Välj inte ett för litet ankare.

Tänk på

• några ankartyper förekommer oftare än andra i toppen av ranglistorna. Dessa ankaren är CQR, Danforth, Facett, Bruce och Sea Grip.
• Flygankaret kan lösa besvärliga situationer genom att man enkelt kan få ut ankaret långt från båten även mot vinden. Greppvilligheten är dock lägre än för andra ankare men man kan lätt ankra om. Ankaret kräver den bandformade linan Ankarolina för att flyga ut bra.
• alltid ankra med tillräckligt lång lina, mer än 3 gånger djupet
• använda kätting som förlöpare. Kättingen hindrar att linan slits av mot vassa stenar och annat på botten. Genom sin tyngd verkar kättingen ryckdämpande.
• en ankarvikt verkar som en fjäder och minskar därigenom krafterna avsevärt.
• det förekommer plagiat av kända ankare. Dessa är nästan alltid sämre än originalen.
• man även skall tänka på ankarnas hanterbarhet såväl på som under däck. Vassa flyn utgör en risk för skador på båten.

3. Ankarprovning

SXK-V Tekniska Kommittén har i två omgångar, 1973-77 och 1988, på olika ankarbottnar i Göteborgs skärgård utfört prov med ankaren. Dessa har fällts varefter den kraft uppmätts, som erfordras för att dra loss dem.

Under tidsperioden 1973-77 provades 25 olika ankare av olika typ och vikt. Under 1988 var antalet ankare 8. Ett av ankarna, CQR 11 kg, var samma i båda provserierna. Detta ankare gav också likvärdiga, representativa värden i båda omgångarna trots att dessa utfördes på olika provplatser men på samma bottentyper.

Ca 1000 enskilda ankringar har utförts.

4. Provade ankare

Ett representativt urval av ankare för normalstora fritidsbåtar har gjorts. I proven har ingått dels sedan länge välkända ankartyper dels flera olika nykonstruktioner.

Ett nytt ankare med speciella egenskaper har provats, flygande ankaret. Detta flög iväg långt i vattnat precis som reklamen utlovar, men hade på vissa hårda bottnar svårt att få grepp.

Rapporten behandlar i fortsättningen bara sådana ankare, som finns i handeln 1989.

Paragraf 10 visar provade ankare.

5. Prov- och mätutrustning

För alla ankringar har använts en 18 mm grov lina av polyester-silkeull med en 4 m förlöpare av 3/8" galvad kätting. Denna vägde 7 kg. Undantaget var flygankaret, som provats med textiIbandet Ankarolina utan kätting. Ett sådant band är nämligen en förutsättning för att ankaret skall kunna flyga.

Anledningen till att proven utförts med förlöpare av kätting är att detta är tradition på västkusten. Kättingen förhindrar att linan skavs av mot vassa stenar och annat på botten. Kättingen verkar dessutom genom sin tyngd som en ryckdämpare och ger också vid dragning en mindre vinkel mot botten för dragriktningen. Detta är oftast gynnsamt men det kan finnas vissa ankaren som inte tål denna lilla vinkel utan påstås fastna bättre med en större vinkel t ex blyplätt.

En ankarvikt är en vikt, som placeras nära mitten av den utmatade ankarlinan. Som regel släpps vikten ner utmed linan på en rulle eller glatt öga till sin position mot mitten av linan.

Vikten fyller flera funktioner, att genom sin tyngd minska de ryck, som kan uppstå i linan, att minska vinkeln mellan botten och ankarlinan, att hålla ner linan och därmed undvika att andra fastnar på denna eller rycker loss ens eget ankare.

Som mätbåtar har använts deplacementbåtar med maskinstyrkor, som kan ge dragkrafter över 5000 N.

Som mätdon har använts en kraftgivare med trådtöjningsgivare och ett batteridrivet mätinstrument. Utrustningen har laboratoriekalibrerats.

6. Provplatser

Vid val av platser för proven har eftersträvats att finna representativa ankarbottnar, såsom sand-, ler- eller dybotten, med och utan vegetation.

Trots att ankring förekommer på sten- och klippbottnar t. ex. som akterförtöjning i naturhamnar, har sådana ej medtagits i proven eftersom fästmöjligheterna är nyckfulla och reproducerbara värden knappast kan påräknas.

Bilaga 2 visar provplatserna.

7. Provens utförande

Ankringsproven har utförts så att båten gått upp i vindögat varefter provankaret fällts på normalt sätt. Därefter har den för varje provplats avsedda ankarlinelängden matats ut allteftersom båten drivit. Ankaret har sedan dragits fast för hand. Ankarlinan var försedd med en ögla, som lades om kraftgivarens fästkrok. Givaren var fäst vid en förtöjningsbeting på båten. Då linan stramats upp ansattes med motorns hjälp dragkraft i linan. Gaspådraget ökades sedan successivt tills dess ankaret släppte från botten.

Hela tiden avlästes instrumentet och det högsta värdet antecknades för detta prov.

Om dragkraften uppnått värdet 3500 N avbröts i allmänhet provet och denna kraft protokollfördes. Anledningen härtill var att vi ej i onödan ville fresta båtens förtöjningsbetingar och att vi dessutom bedömde ankringskrafter av denna storleksordning som ej realistiska för det normala nöjesbåtbeståndet.

Ankaret bärgades därefter, rengjordes och fälldes på nytt. Proven visade nämligen, att ett en gång lossdraget ankare endast i undantagsfall fäste ännu en gång och då med lägre värden på grund av ansamlat gräs och tång.

Ankarlinans längd bestämdes efter normala tumregeln 3 till 4 gånger ankringsdjupet.

I allmänhet har varje ankare fällts och dragits loss tre gånger på varje provplats. I samband med fallning, bärgning, rensning, hantering och stuvning av ankarna har allmänna iakttagelser gjorts.

8. Provens utvärdering

Lyckad ankring: De ankringar i en försöksserie, som ger en ankringskraft större än hälften av försöksseriens medelvärde kallas lyckad ankring.

Exempel: Ankringskrafterna 2200 N, 1800 N och 500 N. Medelvärde (2200+1800+500)/3=1500. Hälften av medelvärdet är 750 N. Alltså ar 2200 N och 1800 N lyckade ankringar och 500 N en misslyckad.

Medelankringskraft: Medelvärdet av krafterna från de lyckade ankringarna kallas medelankringskraft.

Exempel: (2200+1800)/2=2000

Greppvillighet: Antalet lyckade ankringar divideras med totala antalet ankringsförsök. Kvoten kallas greppvillighet.

Exempel: 13 lyckade ankringar av 15 försök. 13/15=0.87

Ankarets effektivitet: Medelankringskraften divideras med ankarets vikt. Kvoten kallas ankarets effektivitet.

Exempel: Medelankringskraft 2000 N, ankarvikt 5 kg. Ankarets effektivitet 2000/5=400 N/kg.

Kommentarer: De medelankringskrafter som presenteras kan kallas praktiskt utvärderade medelvärden.

Ju högre värden som anges för greppvillighet, desto oftare har ankaret givit ankringskrafter, som varit typiska för detta ankare.

De redovisade värdena för effektivitet säger på ett matematiskt satt ankarets fästförmåga i förhållande till dess vikt.

Resultat: Bilaga 3 visar ankarna rangordnade efter medelankringskraft för totala antalet prov. Greppvillighet och effektivitet är beräknade.

Bilagor 4, 5 och 6 visar ankarna rangordnade efter medelankringskraft på hårda sandbottnar, hårda lerbottnar respektive lösa lerbottnar.

Bilaga 7 visar motsvarande medelankringskrafter i diagramform.

Bilaga 8 visar övriga egenskaper hos ankarna.

9. Slutsatser

Proven visar att det inte finns något ankare, som är bäst på alla bottnar. Välj därför att ha med ombord ankare av olika typ.

Varje ankartyp har sitt speciella effektivitetstal, N/kg ankarvikt, som är relativt oberoende av ankarets storlek.

Högst värde, 330 N/kg, ger Danforth. Andra ankare som ger höga värden, mer än 150 N/kg, är CQR, Sea Grip, Bruce och Facett.

Betydligt lägre värden ger Paraplydragg, Hans Seaanchor och Blyplätt med effektivitetstal på 65 N/kg eller lägre. .

Ett ankare med högt effektivitetstal ger höga hållkrafter per kg ankarvikt. Lätta ankaren är besparande för armar och rygg.

Vilka hållkrafter, som krävs, är beroende på många olika faktorer, t.ex. båtens storlek, vindstyrka, våghöjd m. m. För en 3,2 tons segelbåt har i utsatt läge och hård vind (17 m/s) uppmätts dragkrafter i ankarlinan på upp till 1350 N.

Med detta som utgångspunkt kan rekommenderas:

På hårda sandbottnar:

CQR 7 och II kg

Facett 6 och 9 kg

Sea Grip 6 och l0 kg

Danforth 6 kg

Bruce II kg

På hårda lerbottnar:

Sea Grip 6 och 10 kg

CQR 7 och 11 kg

Danforth 6 kg

Bruce 11 kg

På lösa lerbottnar:

Flygankare 8 kg

Danforth 6 kg

Av de rekommenderade ankarna behöver inget annat ankare fällas ut före användningen än Sea Grip. Ankarna kan därför sägas ha en hög beredskapsgrad. De kan med enkla anordningar stuvas på däck eller på pushpit.

Som kraftjämförelse kan nämnas att man själv kortvarigt kan dra med ca 500 N, newton, och kraften 10 N motsvarar ungefär tyngden av 1 kg, kilogram.

10. Sammanställning av deltagande ankare

Ankare nr 27 och 28 Facett är provade i prototyputförande. Prototyperna har bedömts vara likvärdiga med serieutförandet.

Även ankare 30 och 31, Hans Seaanchor, har provats i prototyputförande.