Hoppa till huvudinnehåll

Uppföljning HR37:an

[caption id="attachment_2523" align="alignleft" width="300" caption="Foto: Jonas Ekblad"][/caption] En nybliven ägare till en Hallberg-Rassy 37 borrar ett hål i båtbotten och misstänker att varvet har slarvat vid lamineringen av skrovet. Det utvecklar sig till en tvist som tog stora proportioner under vintern. Jonas Ekblad har undersökt bakgrunden. Bengt och Kerstin Nordé köpte en ny Hallberg-Rassy 37 (HR 37) som levererades från Orustvarvet i maj 2008. De hade som nyblivna pensionärer tänkt ge sig ut på långsegling, men hamnade istället i en uppslitande tvist om fel på båten. De har fört bok över sina reklamationer. Den första kom efter någon månad och gällde langetteringen av en heltäckningsmatta, som båtägaren fixade själv på en halvtimme. Sedan ökade antalet anmärkningar. De gällde mycket smått men även stort. Efter fyra månader byttes dieselmotorn, en Yanmar, som varit svårstartad och läckte kylvatten. Till slut var man uppe i något hundratal reklamationer. Mycket åtgärdades av ägaren själv, men allt reklamerades och båtägaren krävde 250 kronor/timmen i ersättning. När tjuvlarmet falsklarmade och en resa gjordes till båten för att kolla noterades timtid och resekostnad. En hel del ordnades också av Hallberg-Rassy eller deras leverantörer, annat tillbakavisades. Stämningen mellan säljare och kund blev allt sämre. När så kunden efter ungefär 10 månader, väl inom den ettåriga garantitiden, hävdade att skrovet var så dåligt att hela båten borde bytas ut, tog man sig säkert för pannan på Orust. Det som aktualiserade frågan om skrovets kvalitet var att ägaren lät borra ett hål genom båtens botten för att montera en skrovgenomföring till en spolpump. Hålet borrades med hålsåg. Borrkärnan särade sig och båtägaren blev orolig för att det inte var någon vidhäftning mellan skikten i skrovlaminatet - att skrovet alltså var delaminerat. Borrkärnan - en liten trissa, cirka 25 mm i diameter och 12 mm tjock, skickades till varvet som tittade på den, granskade ytorna där den särat sig och meddelade att detta inte var något att oroa sig för. Visserligen fanns en del blanka partier, men det fanns även andra ställen där det stack ut glasfiber, vilket tolkades som ett tecken på att det funnits vidhäftning.  Att en så här liten borrkärna särar sig är inte onormalt eftersom det uppstår värme och mekaniska påfrestningar vid borrningen, förklarade Hallberg-Rassy. Kunden litade inte på svaret utan anlitade andra sakkunniga. Till slut fanns på båtägarens sida bland annat två medlemmar i Båtbesiktningsmännens Riksförening, en besiktningsman från Ångpanneföreningen, en professor emeritus från KTH och en docent som labbtestade borrkärnan. Alla var eniga om att skrovet sannolikt var delaminerat eller i vart fall hade oacceptabelt dålig vidhäftning. Den kanske viktigaste besiktningen av båten utfördes av Ångpanneföreningens Rolf Olofsson, som mätte med ultraljudsmätare. Om skrovets laminatskikt särat på sig eller om det finns en lite större luftblåsa i laminatet ger instrumentet ett utslag, som säger att det är tunnare än vad som kan förväntas. Instrumentet mäter ett runt område med en radie på ungefär 10 mm. Rolf Olofsson koncentrerade sina mätningar till området vid den ursågade pluggen och rapporterade delamineringar. Stickprovsvisa mätningar indikerade att det fanns defekter i stora delar av skrovet. Sammanlagt redovisades mätningar från 96 punkter. Båtbesiktningsmännen Erling Kroon och William Bekking bekräftade Rolf Olofssons resultat bland annat genom att knacka på skrovet med en hammare och lyssna efter delamineringar. Hallberg-Rassy, som också sysslat med ultraljudsmätningar, menade att det krävdes fler borrprover och öppning av laminatet för att bekräfta resultatet av mätningarna. De ville ta in båten till sig för inspektion och reparationer. Kunden gick inte med på det - litade inte på att varvet skulle göra en riktig bedömning av felen och klara av att reparera så att inte båten minskade drastiskt i värde. Det hela slutade med att Hallberg-Rassy tilläts besöka båten och ta ut två borrtrissor med diametern 40 mm, samt att såga och senare hacka loss med hammare och stämjärn en skiva som var 15 x 15 cm. Tjocklek cirka 6 mm. Detta gjordes på ställen som båtägaren godkände och i det område som Rolf Olofsson hade mätt noga vid hålet för spolpumpen. Dessa nya provbitar särade inte på sig så som den lilla borrkärnan från hålet hade gjort. Proverna skickades till polyesterleverantören Ashland i Finland. Resultat: Vidhäftningen mellan skikten fullgod. Inga tecken på delaminering. Inga anmärkningar i övrigt. Hallberg-Rassy lät även det finska forskningsinstitutet VTT testa provplattan. Återigen problemfritt. En invändning mot provplattan kan vara att den inte går till skrovets hela djup. När den bröts loss från skrovet kan den ha särat sig just i ett skikt med dålig vidhäftning. Detta motsägs av att det behövdes mycket våld för att få loss den och av att den är tjockare än 4 mm där den förväntade delamineringen borde finnas enligt ultraljudsmätningen. Båtägarna ville helst få en omleverans av båten samt kostnadsfri överflyttning av utrustning som de själva skaffat efter båtleveransen. Totalt med skadestånd och ersättningar för merkostnader skulle det kosta Hallberg-Rassy cirka 6 miljoner att uppfylla önskemålen. Båten kostade vid leverans ungefär 2,8 miljoner. Hallberg-Rassy upplevde att Bengt Nordé hotade med att skandalisera dem. Bengt Nordé är en skicklig fotograf och hade en välbesökt hemsida där han redovisade det mesta som gällde konflikten. Ryktet om den spred sig ända till USA. Det blev tusentals inlägg på bloggar runt om i världen. Parterna lyckades, trots medlingsförsök, inte att enas. Det hela hamnade som ett civilmål i Uddevalla Tingsrätt, som levererade sin dom i oktober 2010. Båtägarna förlorade målet på alla punkter och dömdes att betala rättegångskostnader på dryga 800 000 kronor. Paret Nordé och deras vittnen blev väldigt förvånade. Efter att ha läst domen, lyssnat på alla vittnesförhören och läst väsentliga delar av den dokumentation som finns i fallet är det inte lika ofattbart att domen blev som den blev. En del av båtägarnas vittnen hade svårt att avstå från att jämföra med sina erfarenheter från plastarbeten hos Kockums och vid JAS-planstillverkning. Det kan ha gett ett intryck av att deras åsikter hade mindre relevans för fritidsbåtstillverkning. Och Rolf Olofssons protokoll från ultraljudsmätningen var inte solklart. En för en lekman svårtolkad sida med siffror och koordinater hade kanske kunnat kompletteras med ett tydligt foto på skrovet med inringade problemområden. Båtbesiktningsmannen William Bekkings vittnesmål var motsägelsefullt. Efter att både i besiktningsprotokoll och vid förhör ha påstått att han tydligt kunnat mäta och knacka sig till delamineringar i skrovet, ändrade han sig under korsförhöret och förklarade att båten inte var delaminerad men att den däremot har dålig vidhäftning. "I folkmun säger vi delaminerad, men i fackspråk säger vi dålig vidhäftning. … Så länge ingenting händer sitter det väl ihop." Hur William Bekking kunnat mäta dålig vidhäftning med ultraljud eller knacka med en hammare och höra dålig vidhäftning förklarades aldrig vid rättegången. Hallberg-Rassyvarvet ställde upp med vd Magnus Rassy, pappa Christoph Rassy samt folk ur produktionen och från andra västkustvarv. De känner alla varandra, har arbetat ihop eller varit kollegor från samma trakt mycket länge - sakkunniga de också, men naturligtvis inte helt opartiska och inte lika akademiska i sin framtoning. En kärnpunkt i deras argumentation var att en ultraljudsmätning inte är att lita på eftersom den kan förvillas av de små luftblåsor som är normala i ett handupplagt laminat. Domstolen ansåg att de personer som hörts i målet genomgående hade framstått som trovärdiga i sina uppfattningar. Det fanns inte skäl att misstänka någon för att ha lämnat falska uppgifter eller mot bättre vetande. I domen påpekas att det är den som har varan i sin besittning som har bevisbördan. Båtägarna skulle alltså bevisa att båten var behäftad med fel och beviskraven är höga, om än inte lika höga som i ett brottmål. Metoden att knacka med en hammare på skrovet tillmättes inte något bevisvärde, eftersom erfarna personer från båda sidorna hade kommit till helt olika slutsatser. Den sönderfallna borrtrissans bevisvärde minskades av att de av Hallberg-Rassy uttagna proven, från området alldeles intill, inte visade samma brister. Ultraljudsmätningen ansågs inte tillräcklig som bevisning för delaminering. Den indikerade visserligen att det kunde finnas brister i skrovet, men det bedömdes inte som tillräckligt för en säker slutsats. Fler borrprover hade behövts. Professorn i sjörätt, Hugo Tiberg, har läst domen och kommenterar den bland annat med följande: "Efter bedömning av en lång rad vittnesmål finner domstolen att det visserligen är troligare att bristande vidhäftning finns än att det inte gör det, men att detta inte räcker för bevisning. En sådan slutsats är både ägnad att sätta myror i huvudet på folk och dessutom att ge Nordés intrycket att de är utlämnade åt godtycke." … "En mer övertygande motivering hade varit att bristande vidhäftning är påvisad på den förevisade borrtrissan, men att det inte för Tingsrätten bevisats att bristen har sådan utbredning att den signifikant påverkar båtskrovets hållfasthet i sjön." Båtägarna överklagade till Hovrätten. Advokaterna skrev långa och välformulerade inlagor till Hovrätten. Diskussionens vågor gick höga - framför allt på Internet. För båtägarna hade det varit en katastrof att förlora i Hovrätten. För Hallberg-Rassy skulle det inte heller varit bra att förlora i Hovrätten, men även en eventuell vinst där skulle föregåtts av minst ett års väntan. Allt medan deras goda namn skulle ifrågasättas. I februari 2011 fick Hallberg-Rassy ett brev från makarna Nordé. Det gick i stort sett ut på: låt oss glömma gammalt groll. Vi träffas och försöker hitta en lösning. Resultatet blev en förlikning som går ut på att Nordés får en ny båt till sommaren. Övriga detaljer i avtalet är hemliga. Munkavle på alla inblandade. Strax därefter försvann allt om konflikten från Bengt Nordés hemsida. Saken kommer alltså aldrig att prövas av Hovrätten och om Nordés båt verkligen är allvarligt delaminerad kommer vi nog inte att få veta. När På Kryss hörde av sig till Hovrätten för att ta del av handlingarna i målet meddelades att traven med papper uppskattningsvis var tre och en halv decimeter hög. Ett litet urval av dessa och Tingsrättens dom finns här nedan:
Dela i sociala medier