Hoppa till huvudinnehåll

Jessica är frivillig sjöräddare

Nästan 2 000 frivilliga sjöräddare över hela landet är beredda att rycka ut när vi båtägare behöver hjälp. En av dessa är Jessica Nieminen. Ombord  på motorbåt en som ligger och slår mot stranden försöker jag skapa mig en överblick. Det luktar rök, en av allt att döma chockad person pladdrar hysteriskt och det är mörkt i båten – våra pannlampor ger ett begränsat ljus. Det verkar finnas flera skadade personer ombord. Längst ner i båten hittar jag en äldre man som är kontaktbar men han verkar ha ont överallt. Jag och min kollega kan konstatera att mannen skadat benen och troligen har han också invärtes skador. Så försiktigt som vi någonsin kan lyfter vi över honom på en liten bår – det är inte helt enkelt där i förpiken. Det är mycket trångt och ljuset från våra pannlampor räcker inte riktigt till. Mannen har ont och kvider hela tiden när vi baxar honom uppför den branta trappan. Samtidigt som vi hjälper mannen har  kollegorna hittat fyra personer vid liv och en livlös, möjligen död person. Sedan dyker en person upp med ett otäckt sår i pannan. Han har varit i land för att försöka hitta hjälp och säger att de var sju personer ombord. Tumult uppstod när brand bröt ut i maskinen och de körde båten upp på land. – Då bryter vi! Tack och lov var det bara övning. Direkt efteråt samlas vi i mörkret och går igenom scenariot igen, vad som gick bra och vad som kunde ha gjorts bättre. Mycket av min tid som sjöräddare går till övning. Vi övar allt från navigering och bogsering till första hjälpen och man-över-bordsituationer. Utöver de lokala övningarna vi har på stationen går vi också kurser i eftersök och sjukvård, handhavande av båtar, ledarskap och mycket annat. Många av oss är mycket kvalificerade efter några år av både utbildningar och tidigare erfarenhet. Många, men inte alla, vet att Sjöräddningssällskapet är en ideell förening som sedan drygt 100 år räddar liv till sjöss, helt utan bidrag från staten. Intäkterna från de drygt 70 000 medlemsavgifterna täcker bränsle, service samt underhåll av båtar och utrustning. För mer än hundra år sedan användes den svenska sjöräddningen som skräckexempel ute i världen. Idag används den som ett föredöme och deltar i flera internationella utvecklingsprojekt för förbättrad sjöräddning. Sjöräddningssällskapet startades av fiskare för att de skulle ha en larmberedskap då de råkade i sjönöd. Då var båtarna mestadels roddbåtar i trä med flytblock. Sjöräddningssällskapet är med på ungefär sjuttio procent av all sjöräddning i Sverige. Dessa uppdrag utförs av frivilliga personer som jag. Till vardags jobbar vi som fastighetsskötare, sjuksköterskor, datakonsulter, företagsledare och så vidare. Alla har vi ett stort intresse för sjöliv och för att hjälpa människor på sjön. Förr var det oftast fiskare som var sjöräddare och uppdraget gick praktiskt taget i arv i familjerna. För att bli räddningsman i Sjöräddningssällskapet ska du uppfylla några kriterier, till exempel klara 200 meter klädsim, ha god fysik, vara myndig och så vidare, och dessutom tycka att det är okej att vara utan mat och dryck en hel dag om man är ute på uppdrag. Din familj bör också tycka att det är okej att du sticker iväg mitt i middagen och lämnar disk och nattning till din andra hälft. Läs mer på här om kraven, både de formella och de underförstådda. Som sjöräddare bör man också vara medveten om att man kan vara första person på en allvarlig olycka och bli tvungen att prioritera vem som ska få hjälp först och vem som måste vänta på hjälp. Min personliga skräck är att ur vattnet behöva dra upp ett livlöst barn som inte går att rädda till livet. När vi drar iväg på ett larm från Sjöräddningscentralen JRCC vet vi oftast vad det är för typ av larm, men inte alltid. Ibland kan informationen vara knapphändig. Vi kan till exempel få ett larm om en grundstötning, men när vi kommer fram visar det sig att det är någon som drabbats av akut sjukdom och därför kört på grund. Då blir det helt plötsligt ett helt annat larm och fler enheter måste kopplas in. Visserligen har jag någon gång tidigare funderat på att söka som räddningsman, men när jag för ett par år sedan väl blev det var det av en ren tillfällighet. Genom mitt jobb lånade vi ut en hjärtstartare till stationen i Stockholm och så fick jag följa med ut en dag på sjön för att skriva en artikel till vår kundtidning. Efter dagens slut fick jag en förfrågan om jag kunde tänka mig att bli sjöräddare, vilket jag gärna ville. Jag har bara mig själv och jobbet att ta hänsyn till när jag har jour, jag har ingen familj utan lämnar bara snopna vänner mitt i en fika eller middag – för du kan vara säker på, att trots att det inte varit ett enda larm under hela jourpasset, kommer det just när du satt dig ner med din cappuccino och kanelbulle! Vid larm ska jag vara på båten, som ligger nere vid Karl-Johanslussen i Stockholm, inom 15 minuter och vara klar att lämna kajen. Hur ofta man har jour skiljer sig från station till station. På vissa har man jour en vecka och är ledig den andra. På andra, som Rs Stockholm, bokar man upp sig de timmar man kan. Inför min  första  jour förra sommaren ringde en kollega med lite tips om förberedelser. Han är en sådan som måste äta med jämna mellanrum, annars blir han lite grinig. Därför ser han alltid till att ha med sig något att äta i väskan. Jag känner mina egna svagheter: det är att frysa, då blir jag som den som lider av lågt blodsocker, grinig och lätt apatisk. Så i min jourväska har jag alltid varma kläder samt sydväst, pannlampa, kniv, vattentätt fodral till mobilen, lite varm dryck och något att äta. Jag ju vet aldrig hur länge jag blir borta när jag sticker iväg. Jag tycker att det är jättekul att vara sjöräddare, det känns bra att kunna hjälpa till och känna att man gör något värdefullt. Det är lite av samma tillfredsställelse jag kunde känna när jag jobbade på sjukhus. Samtidigt som jag får vara på sjön får jag lära jag mig en massa om både hjälpinsatser, sjöliv och mig själv! Och jag har fått ett nytt härligt kamratskap! Nu längtar jag efter att säsongen ska komma igång. Det ska bli skönt att känna vinden i håret, solen i ögonen, ta en glass på bryggan och förhoppningsvis kommer jag in på skepparutbildningen till sommaren! Jag hoppas att vi slipper ses på sjön i sommar – för om vi gör det, har du troligen råkat i problem! Däremot träffar jag dig gärna på någon av våra uppvisningar ...     Text Jessica Nieminen  bild Micke Westin, Olle Waktel och Mikael Palmgren  
Dela i sociala medier